”Vad som kan skada eller göra dem ont skall jag söka avvärja…”

När utvecklades läkekonsten till en separat vetenskap, skild från filosofi och från olika typer av ritualer? Troligen skedde det på 400-talet före Kristus, i det antika Grekland.

Den grekiska ön Kos är idag känd för flera saker i Sverige, men inte som läkekonstens vagga. Det var dock på denna ö som Hippokrates föddes, troligen kring år 460 före Kristus. Som så många andra som levde vid denna tid, och som blivit ihågkomna in i våra dagar, är mycket litet känt om den historiska personen Hippokrates. En del av de idéer som tillskrivs honom kan i själva verket komma från andra som var verksamma under samma period, eller senare.

Den viktigaste idé som Hippokrates tillskrivs är synen på sjukdomar som orsakade av naturen, och inte av onda andar eller andra övernaturliga ting. En människas livsstil, ifråga om bl.a. matvanor, inverkade enligt Hippokrates på hennes hälsa. Det betydde dock inte att han hade en helt realistisk syn på vad som orsakade sjukdomar. Som många av sina samtida ansåg han att många sjukdomar berodde på obalans mellan de fyra kroppsvätskorna blod, slem, svart och gul galla.

På Hippokrates tid fanns det två skolor inom läkekonsten: Knidos-skolan och Kos-skolan. Knidos-skolan fokuserade på diagnos, medan Kos-skolan, som Hippokrates tillhörde, koncentrerade sig på prognos och behandling. Eftersom många sjukdomar kan yttra sig på många olika sätt var det svårt för Knidos-skolan att identifiera sjukdomen. Hippokrates och hans anhängare lyckades bättre, eftersom de koncentrerade sig på behandling. Deras metoder lämnade dock en hel del att önska.

Bra och mindre bra idéer

Hippokrates ansåg att naturen orsakade sjukdomarna, men han ansåg också att det var naturen som kunde bota dem. Den hippokratiska skolan har kritiserats för att vara alltför passiv. Utgångspunkten var att kroppen skulle läka sig själv, men att detta kunde behöva underlättas. Det främsta sättet att göra detta var genom vila och fasta; Hippokrates var skeptisk till att använda mediciner och specialbehandlingar, men det hände att han rekommenderade dem. Den här inställningen var naturligtvis inte alltid av godo, men på vissa områden innebar den ett stort framsteg. Det gäller bl.a. i behandlingen av frakturer. Hippokrates uppfann en sorts sträckbänk, scamnum, som kunde användas till att räta ut krökta ryggrader eller lägga brutna ben till rätta. Dessvärre blev scamnum också förebilden för tortyrredskapet sträckbänk.

Även om många av Hippokrates idéer har övergivits idag så anses han än idag ha kommit med många idéer som fortfarande är viktiga. Idéerna finns samlade i Corpus Hippocraticum, som omfattar ungefär 60 texter. Av tradition tillskrivs samtliga av dessa Hippokrates, men hur det förhåller sig med den saken är svårt att veta idag. Den mest kända av texterna är den hippokratiska eden, som också kallas läkareden. I många länder, men inte i Sverige, ingår denna ed i examinationen av nyutbildade läkare och tandläkare. Det anses någorlunda klarlagt att Hippokrates eller någon av hans elever skrev texten. Eden inleds med ett löfte, med ett flertal grekiska gudar som vittne, att upprätthålla en etisk standard i sitt yrkesutövande. I eden ingår dock inte någonting om att en läkares främsta uppgift är att aldrig skada någon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *